Känsligt innehåll, läs bara om ni vill. Det här är min vardag, min verklighet och jag vet att jag hjälper andra i samma situation och får många kloka råd av läsare som hjälper mig på vägen.

I min värld sätter man som förälder barnen i första hand i alla lägen. Har jag satt barn till världen får jag också ta hand om de, varför är inte det självklart för alla?!
Varje dag försöker jag att inte klandra mig själv alltför mycket för att jag skaffat två underbara barn ihop med en omogen och egocentrisk människa som slukar min energi och gör mig så inåt helvete frustrerad.
Nä barn kan inte alltid få göra allt de vill.. De kanske inte kan få åka till Disney world varje år men kanske något år under sin uppväxt om möjligheten ges. Nä barn kan inte få allt de pekar på men vill de gå på sina kompisars kalas borde de få göra det för det känns som att det är det minsta vi kan göra för våra barn. Herregud! Jag blir så jäkla trött på att ha idiotdiskussioner som inte ens borde existera! Varför bara ha barnen varannan helg för att visa världen att man minsann tar hand om sina barn (vilket flickvännen och farmor ändå mest gör ändå) sen att man de senaste två åren kommit på ett luciafirande av tre, ett utvecklingssamtal av fem, noll uppvisningar av fem ett lopp av fem, noll föräldramöten av fem, en avslutning av tre, noll familjefrukostar och aktiviteter på förskola/skola av sex… Jag kan fortsätta… Det gör en verkligen till världens bästa och ansvarsfulla pappa, har jag hört!! För när det inte är ens dagar då behöver man tydligen inte vara förälder….
Det är bara tragiskt!
”Varför bokar du in saker på mina helger, jag gör aldrig det på dina…” Att den meningen ens nämns är ju också jävligt lustigt… Ja jag undrar ju det.. För det första så bokar jag inte in utan informerar om inbjudningar som kommer till barnen.. För det andra, Hm kan det ha att göra med att han inte umgås med några vänner och inga vänner till barnen utan bara med sin flickvän och jobbet så inget kan ju i princip dyka upp för barnen. Det var ett dop till barnens syssling en gång på min helg och det fick de åka på, jag knorrade bara för att frågan kom två dagar innan och man brukar veta om ett dop några veckor innan…
Jag lääääääängtar verkligen tills barnen blir så stora att de kan välja själva.
Och efter förra söndagens fånerier som förstörde hela Saras och min söndag för att hans flickvän lade sig i våra överenskommelser och lånade inte ut bilen åt honom för att hon tyckte att det var min tur att hämta mm så tappade jag, ja vad tappade jag egentligen? för respekt och all tro på mänskligheten har jag ju tappat sedan långt tillbaka….
Och nu ska han tydligen jobba nästa gång han ska ha barnen trots att vi tillsammans i våras gjorde ett sommarschema
Ska det vara såhär??!! Hur svårt kan det vara att hålla sig till ett avtalat schema och sätta sina barn främst?

Jag är själv långt i från perfekt men det är extremt jobbigt att kämpa i motvind och jag vet att det finns många andra mammor och pappor där ute som också kämpar. Jag har ständigt en klump i magen om vad som kommer härnäst, min energi räcker tyvärr inte till när det ska tjafsas. Det är ju barnen som hamnar i kläm i slutänden och det gör mig ledsen. Jag vill inte behöva blanda in familjerätten mm

Ibland är sanningen jobbig att läsa