Min lille kille kan verkligen skrämma slag på mig! Igår fick jag åka i panik (vilket inte uppskattades av mina kollegor ute på vägen) till dagis för att oliver fått svårt att andas och behövde sin medicin. Han hade fått inhalera på morgonen men det räckte inte igår. Nu har dagis tagit beslut om att dom får ge honom medicinen då det inte är görligt att jag ska åka dit varje gång han behöver den. De senaste dagarna har varit extremt jobbiga och vi har knappt sovit om nätterna.

Han skrämde ju även slag på oss i fredags då han hade ner en järndörr i källaren som han fick över sig. Jag är oerhört tacksam för att han hade cykelhjälmen på huvudet och även tacksam över att barn är mjuka i kroppen. Kvällen fick spenderas på akuten men tack och lov klarade han sig med svullna knän och blåslagna armar och ben. Men fy fan rent ut sagt vilken fruktansvärd upplevelse!!! Först efter den enorma smällen, vrålet och tystnaden trodde jag han hade dött. Och när han sedan bara skrek ”mina ben, mina ben” trodde jag att han krossat benen. Usch! Men som sagt nu gick det bra och det är vi så tacksamma över.

Nu börjar blåmärkena och svullnaderna försvinna så det är skönt!